Jag är hungrig.
Jag har varit en värdelös bloggare, jag vet, och egentligen handlar det om att jag inte funnit nåt större instresse i att skriva ner mitt sarkastiska liv till meningslösa noveller, men även för att jag faktiskt inte haft tid.
(L.A resulterar i ett skithektiskt liv liksom)
Men jag måste erkänna att jag saknar känlsan av att få ner mina fullständigt förvirrade tankar till kloka visdomsord (troligt) , OCH DÄRFÖR TÄNKER JAG HUR SOM HELST BÖRJA DÖDA BÅDE MIN EGEN OCH ERAN TID IGEN.
Den senaste tiden har varit fantastiskt innehållsrik men trots det är det första jag kommer att tänka på vad jag ätit de senaste dagarna. Jag bryr mig inte, mat är nummer 1 på min lista. Taco Bell ska ha creds, men framförallt så måste jag berätta att jag och jamie funnit världens mysigaste resturang i Topanga.
Topanga, som jag vill tillägga är stället jag kommer spendera resten av mitt liv på, med start om ungefär 10 år. Ett mer själsligt och harmoniskt ställe tror jag inte jag besökt, någonsin, om det ens existerar. Googla det och förstå mig.
San Diego däremot, har en mysig stor strand men absolut ingenting mer. Jag blev skitbesviken och för er som tänkt flytta dit, parkera inte er bil i en stor byggnad med guldfönster och en tjock kvinna vid entren, ni kommer få betala hela er lön för 10 minuter.
Detta landet är fenomenalt, men fruktansvärt komiskt, på Guud, så många sätt.
Jag tänker såhär, att i Europa har vi liksom en aning. Jag menar vi vet. Vi vet att världen och verkligheten utanför våra gränser är så olik det vi är vana vid. Vi är medvetna om att i Tyskland och Sweitzch pratar man tyska, i USA har man numera en svart president, vi skulle kunna lokalisera Europa i förhållande till resterande världsdelar på en karta och säga vart man ska åka om man vill njuta av solen.
I USA, där vet man att man är i USA, och sedan är resten av världen ett stort mysterium. Som om allt annat vore rymden.
Sverige kan lika bra vara Japan, frågor som "finns det ost i sverige?, har ni isbjörnar?, vart ligger landet europa? , dyker upp dagligen och ibland undrar jag om jag verkligen vill bo i ett land av hamburgare och idioter.
Svaret är dock fortfarande ja,
för det har sin charm, trots allt.
Charmen hurvida 21 år anses vara den ultimata ålder i detta landet kan dock disskuteras, då man behandlas i sjukaste särklass när man ska gå ut.
För det första tvingas man betala, trots att stället säger " free enterence for everyone",
man blir dessutom auswitchstämplad över båda händerna med två stora svarta kors och under tiden som man försöker njuta av kvällen så förföljs man av amerikas största män klädda i svarta rockar med stora mörka hattar och ficklampor.
Det är så komiskt, ironiskt, men jag trivs trots det bättre än någonsin förr.
(L.A resulterar i ett skithektiskt liv liksom)
Men jag måste erkänna att jag saknar känlsan av att få ner mina fullständigt förvirrade tankar till kloka visdomsord (troligt) , OCH DÄRFÖR TÄNKER JAG HUR SOM HELST BÖRJA DÖDA BÅDE MIN EGEN OCH ERAN TID IGEN.
Den senaste tiden har varit fantastiskt innehållsrik men trots det är det första jag kommer att tänka på vad jag ätit de senaste dagarna. Jag bryr mig inte, mat är nummer 1 på min lista. Taco Bell ska ha creds, men framförallt så måste jag berätta att jag och jamie funnit världens mysigaste resturang i Topanga.
Topanga, som jag vill tillägga är stället jag kommer spendera resten av mitt liv på, med start om ungefär 10 år. Ett mer själsligt och harmoniskt ställe tror jag inte jag besökt, någonsin, om det ens existerar. Googla det och förstå mig.
San Diego däremot, har en mysig stor strand men absolut ingenting mer. Jag blev skitbesviken och för er som tänkt flytta dit, parkera inte er bil i en stor byggnad med guldfönster och en tjock kvinna vid entren, ni kommer få betala hela er lön för 10 minuter.
Detta landet är fenomenalt, men fruktansvärt komiskt, på Guud, så många sätt.
Jag tänker såhär, att i Europa har vi liksom en aning. Jag menar vi vet. Vi vet att världen och verkligheten utanför våra gränser är så olik det vi är vana vid. Vi är medvetna om att i Tyskland och Sweitzch pratar man tyska, i USA har man numera en svart president, vi skulle kunna lokalisera Europa i förhållande till resterande världsdelar på en karta och säga vart man ska åka om man vill njuta av solen.
I USA, där vet man att man är i USA, och sedan är resten av världen ett stort mysterium. Som om allt annat vore rymden.
Sverige kan lika bra vara Japan, frågor som "finns det ost i sverige?, har ni isbjörnar?, vart ligger landet europa? , dyker upp dagligen och ibland undrar jag om jag verkligen vill bo i ett land av hamburgare och idioter.
Svaret är dock fortfarande ja,
för det har sin charm, trots allt.
Charmen hurvida 21 år anses vara den ultimata ålder i detta landet kan dock disskuteras, då man behandlas i sjukaste särklass när man ska gå ut.
För det första tvingas man betala, trots att stället säger " free enterence for everyone",
man blir dessutom auswitchstämplad över båda händerna med två stora svarta kors och under tiden som man försöker njuta av kvällen så förföljs man av amerikas största män klädda i svarta rockar med stora mörka hattar och ficklampor.
Det är så komiskt, ironiskt, men jag trivs trots det bättre än någonsin förr.
Kommentarer
Trackback
