I am a weirdo
Okej jag har en teori,
en teori som tagit sig väldigt djupt in i mina tankar.
Kanske är det så att jag mår bra av den,
eller också så räds jag känslan av att den faktiskt existerar.
Egentligen handlar det väl bara om mig själv.
Jag tror att vi ständigt lurar oss själva. För någonstans måste det undermedvetna vara grunden till vad vi medvetet känner och tänker. Och utifrån det agerar vi sen.
Jag vet att jag lurar mig själv.
Jag går runt och irriterar mig, låter mig själv störas av en annan persons agerande, önskar att denne egentligen bara skulle försvinna ur mitt liv men när det väl händer så står man där, naken framför sanningen, och önskar att hon kom tillbaka.
Det handlade egentligen bara om mig själv. Aldrig, om henne.
Och just i detta läget, när man kommit såhär långt ner i sin egen skit, det är då man gärna vill rymma,
försvinna, och skylla på alla andra.
Men man kommer aldrig så långt att man hinner iväg. Allt man hinner med är att ge skulden till någon annan. Kanske för att man är rädd för att man svikit sig själv. Förlorat fästet till sin egen värdighet.
Man blir liksom rädd för att det ska synas.
För är det inte så egentligen.
Kan inte en tanke,
synas?
