Kvällar
Jag hatar när jag faller tillbaka i det förflutna och omfamnas av den kyligt stickiga känslan som ständigt förföljde mig på den tiden. Jag hatar när den återvänder. Den är liksom så stark att den bryter ner mig fullkomligt, och jag står helt chanslös när den är här.
Egentligen vill jag bara skrika och ta sönder saker, gråta och hälla i mig mängder av alkohol. Förlora fästet helt och somna nånstans där jag känner mig trygg. Det känns liksom som en så perfekt ide för stunden.
Men det fungerar inte så, och jag ställer mig inte blind inför sanningen, men jag önskar bara att jag ibland hade styrkan och motivation till att vara så bra som jag vill vara. Så bra som jag tror jag kan vara.
Eller att åtminstonde ha någon att säga det till mig.
Det krävs så lite ibland, för att vända om.
Det krävs så lite.
