.
"Happiness is only real, when shared.
Don't try to bullshit me with any other crap of nonsense,
because there is none."
Det är fånigt egentligen,
hoppet,
hur det drivs igenom kroppen varje gång jag går och lägger mig. Varje gång jag sluter ögonen. Varje gång jag funderar och ser runt omkring mig.
Varje gång, ser jag precis det jag önskar att jag hade. Det jag hoppas att jag en dag kommer få.
det jag ser andra, redan ha.
När jag var 8 år kunde jag drömma om hur bra livet skulle bli så fort jag fyllt 15. Enkelt, och roligt, befriande, egentligen. Men när jag var 15, så drömde jag om hur bra livet skulle bli när jag var 20. Enklare, och roligare, men definitivt mer befriande.
Idag stannade jag upp och kom på mig själv med tanken om att jag faktiskt var här nu,
20 år, men inte i närheten av drömmen som började växa redan som 8åring.
Jag stannade upp och tänkte att fan, jag kan gå och lägga mig ikväll, sluta ögonen och drömma om hur livet kommer se ut om 5 år. Jag kan hålla fast vid tanken eftersom att när jag drömmer, då är jag redan där.
När jag drömmer, då mår jag bra.
Men när jag vaknar upp imorgon så kommer jag fortfarande vara 20 år, och drömmen kommer ha bytts ut mot ett irriterande ljud av en väckarklocka.
Jag kan gå och lägga mig nu, och få dom få minuterna av glädje, önska att jag imorgon kommer vara 25 år och lyckligare än någonsin.
Men det vill jag inte. För en dag kommer jag vakna upp och vara 50, i hopp om att bli 60 år och lycklig imorgon.
Jag vill inte bli en av dom som hoppas,
som tror att om jag vill nånting tillräckligt mycket så kommer jag nå dit.
Jag vill vara en av dom som vet. Som vet att jag kommer nå dit.
Som vet att idag mår jag bra och det kommer jag göra imorgon också.
En av dom som har varann, även när ögonen är öppna.
Don't try to bullshit me with any other crap of nonsense,
because there is none."
Det är fånigt egentligen,
hoppet,
hur det drivs igenom kroppen varje gång jag går och lägger mig. Varje gång jag sluter ögonen. Varje gång jag funderar och ser runt omkring mig.
Varje gång, ser jag precis det jag önskar att jag hade. Det jag hoppas att jag en dag kommer få.
det jag ser andra, redan ha.
När jag var 8 år kunde jag drömma om hur bra livet skulle bli så fort jag fyllt 15. Enkelt, och roligt, befriande, egentligen. Men när jag var 15, så drömde jag om hur bra livet skulle bli när jag var 20. Enklare, och roligare, men definitivt mer befriande.
Idag stannade jag upp och kom på mig själv med tanken om att jag faktiskt var här nu,
20 år, men inte i närheten av drömmen som började växa redan som 8åring.
Jag stannade upp och tänkte att fan, jag kan gå och lägga mig ikväll, sluta ögonen och drömma om hur livet kommer se ut om 5 år. Jag kan hålla fast vid tanken eftersom att när jag drömmer, då är jag redan där.
När jag drömmer, då mår jag bra.
Men när jag vaknar upp imorgon så kommer jag fortfarande vara 20 år, och drömmen kommer ha bytts ut mot ett irriterande ljud av en väckarklocka.
Jag kan gå och lägga mig nu, och få dom få minuterna av glädje, önska att jag imorgon kommer vara 25 år och lyckligare än någonsin.
Men det vill jag inte. För en dag kommer jag vakna upp och vara 50, i hopp om att bli 60 år och lycklig imorgon.
Jag vill inte bli en av dom som hoppas,
som tror att om jag vill nånting tillräckligt mycket så kommer jag nå dit.
Jag vill vara en av dom som vet. Som vet att jag kommer nå dit.
Som vet att idag mår jag bra och det kommer jag göra imorgon också.
En av dom som har varann, även när ögonen är öppna.
Kommentarer
Trackback
