Mamma
Igårnatt var förresten en jävligt konstig natt. Jag drömde att jag fick ett samtal från Sverige, där en man sa att min mamma hade gått bort.
Och i stunden han sa det, insåg jag hur mycket jag uppskattar mamma, egentligen. Hur mycket jag älskar att hata sättet hon sörplar i sig sitt kaffe på, eller hur mycket jag trivs med att störa mig på hennes tusen samtal om dagen, och hennes hundra frågor om ingenting.
Det är ruuuuuuskigt obehagligt hur verkligt det kan vara att drömma. Och hur insiktfull en dröm är. Jag tror vi undermedvetet påverkas något otroligt från det vi drömmer.
Jag menar jag väcktes av ett samtal från min mamma i morse, där hon sa att hon fått ett sms från mig som sa "mamma, ring mig, jag måste veta att du inte är död".
Uppenbarligen hade jag i sömnen skickat ett sms eftersom att jag nångonstans måste ha insett att det var det enda sättet att få tag på henne, på riktigt.
Obehagligt är det,
att drömma. Jag älskar min mamma.
Jag hatar ärliga människor
Idag fick jag en såndär kommentar som man bara älskar. En jävla främling som tog sin chans att påminna mig om att jag betalar 350 kr i månaden för ett gym jag inte varit på sen i mars.
- Hey girl, (tittar på mig skitlänge) , do you work out? I mean no reason of asking, but work out is good, you know. You should try it sometime.
OKEJ KOMPIS, smäll mig på käften och gå därifrån sen, det är lungt. Nästa gång ska jag bära med mig en gaffel i väskan.
Herregud. Man är verkligen i Los Angeles.
Stället med mest gym och mcdonalds i världen.
Control
And so she went out, that little girl, trying to grow into a big world.
Jag är världens bästa kameraman och statist, tack.
Det är så komiskt egentligen att det nästan blir bra. Jag är en lycklig amatör. 
Jag är din fjäril
Världens bästa låt, ni kommer älska den.
Jag mår skitbra
Det är vad jag vill, men så inser jag att jag bor i Los Angeles, och borde ha ett liv.
Det är konstigt egentligen, hur vi ständigt strävar efter att leva lyckligt och drömma högt.
Drömmen om ett liv någon annanstans, på en bättre plats, där allting blir som man drömt om bara man tar sig dit. Och har man tur, så kan drömmen ta en dit man vill.
Har man tur så kanske ens syster Malin blir känd och får huvudrollen i filmen Watchman. Då är det ju självklart att man finner sin chans och automatiskt blir man kändis själv. Även om man inte är bättre än att posera framför kameran som 6 miljarder andra är kapabla till att göra också.
På den här sidan vill vi alla vara kända, skryta om att vi drog till en fest där "kate moss skulle ha kommit men inte dök upp", skriva om hur vi näästan såg Kirsten Dunst när hon åkte förbi på andra sidan vägen i sin maskerade limo, och presentera oss själva som skådespelare så fort vi gått på en audition utan att ha fått rollen.
Men det är okej, för hur vi än gör så har vi tur nån gång. Det är inte svårare än att gifta sig rik och erbjudas ett stort strandhus i Malibu. Då rullar pengarna in.
Kändisskap och miljoner handlar inte om att vara bra på nånting,
inte längre, hur som helst. Idag handlar det bara om att ha tur.
Men jag är inte bitter. Jag unnar Anna Anka och Exposed-kärringen deras miljoner.
Hade jag fått chansen till att sluta kämpa för mitt intresse så hade jag också tagit den.
Klart jag är avundsjuk,
vem fan hade inte vatt det.
Men bortsett från denna besatthet och livssarkasm så är det enda jag just nu är avundsjuk på, och förmodligen hade kunnat offra mitt blonda hår för,
alla som har tillgång till en ostfralla med gurka och kanske tomat.
Jag bryr mig inte om du är känd för att ha spytt i tv, kan du äta svenska frallor så avundas jag dig mer.
stilla
Jag saknar dig, you fuck.
Ibland behöver man höra din röst bara för att bekräfta att allting är okej.
Livet är okej när du finns.
.
Kvällar
Jag hatar när jag faller tillbaka i det förflutna och omfamnas av den kyligt stickiga känslan som ständigt förföljde mig på den tiden. Jag hatar när den återvänder. Den är liksom så stark att den bryter ner mig fullkomligt, och jag står helt chanslös när den är här.
Egentligen vill jag bara skrika och ta sönder saker, gråta och hälla i mig mängder av alkohol. Förlora fästet helt och somna nånstans där jag känner mig trygg. Det känns liksom som en så perfekt ide för stunden.
Men det fungerar inte så, och jag ställer mig inte blind inför sanningen, men jag önskar bara att jag ibland hade styrkan och motivation till att vara så bra som jag vill vara. Så bra som jag tror jag kan vara.
Eller att åtminstonde ha någon att säga det till mig.
Det krävs så lite ibland, för att vända om.
Det krävs så lite.
Blå säl
Jag har ingen energi, ingen ork, ingen lust.
Det är skitkonstigt att man inte kan översätta ordet orka, till engelska. Framförallt så är det jävligt frustrerande.
Språk rent generellt är egentligen jävligt frustrerande.
Jag menar så länge du besitter förmågan om att kunna yttra dig på ett relativt formellt och avancerat sätt så kan du lura vem som helst att du är smart. Det är en jäkla födel, att förstå sitt språk, från grunden. Och i de flesta fall så behöver du inte lura någon, så länge du vet vad du pratar om.
Men även om du vet, och folk vet att du vet, så spelar det ingen roll längre när du plötsligt startar upp igen i ett helt främmande land. Det spelar ingen roll om du vet, för så länge du inte kan språkets alla färger och nyanser, så kommer du uppfattas som korkad och ganska snabbt hamna under kategorin , dum i huvudet.
Det är lustigt egentligen, hur vi människor tvingas kämpa om en värdig roll i vårt samhälle.
Jag tycker egentligen att språk och olika kulturer är skitintressant,
men så länge vi jämt tvingas krocka när vi möts förlorar man liksom intresset. Eller i alla fall orken.
Orken, som inte går att översätta till engelska, menar jag.
Och hur jävla dumt är inte det liksom,
egentligen. 
there's ,
Ibland trillar man tillbaka och inser att man inte har en aning.
- This is the strangest life I've ever known. 
Malibu camping
Malibu, som är ett fantastiskt mysigt ställe med vacker natur, galna berg, löjligt dyra hus och en stor strand, har även en mysig campingplats som uppenbarligen är så populär att den var full när vi väl kom fram.
Melanie lyckades trots det bränna förbi entren och kvinnan som hjälplöst försökte hinna ikapp var fullkomligt chanslös. Dock fick vi gå in helhjärtat för att ta oss därifrån o-skjutna och när en liten söt pojke stod ivägen skriker Melanie ut genom rutan " Do you want to dieeeeeeee today, get the fuck out of my way!!!!"
Stackars liv. Jag är helt säker på att han kissade ner sina gröna små shorts.
Vi fann hur som helst en campingplats uppe på ett berg och det var finast i världen, tills kvällen kom och en brittisk efterbliven man jagade oss med en stor metallspade för att han misstänkte oss för att vara pyromaner, och uppenbarligen kunde han inte ta risken att låta oss komma undan när han hade barn på platsen.
Yvette tog dock hand om honom som om hon aldrig gjort annat än att läxa upp folk som inte visste deras plats i livet, och vår kväll fortsatte sedan med vin, öl, pestokorv, marsmellows, vedhuggande, indian-dans, stora brasor och "har ni det i sverige?", som kvällens huvudämne.
Jag har sagt det förr och säger det igen, AMERIKANARE. Jisses.
Trots att jag ville inbilla mig om att jag var en kämpe så fanns där ingeting i min kropp som var starkt nog att överleva hela lördagsnatten ut och när jag hunnit frysa ihjäl, dö, bli invalid och nästan attackerad av vargar så ringde jag en jävla taxi! TAXI! Det fanns ingen utväg längre och jag såg inget annat altenativ än att ta telefonen och skrika HÄMTA MIG I MALIBU NU, KLOCKAN HALV 6 PÅ MORGONEN, TACK!
Det skulle kosta 60 dollar men i all deprimerande iver fann jag mitt knep till att slippa betala.
Åter igen, AMERIKANARE. Jag älskar er.
Jag är hungrig.
(L.A resulterar i ett skithektiskt liv liksom)
Men jag måste erkänna att jag saknar känlsan av att få ner mina fullständigt förvirrade tankar till kloka visdomsord (troligt) , OCH DÄRFÖR TÄNKER JAG HUR SOM HELST BÖRJA DÖDA BÅDE MIN EGEN OCH ERAN TID IGEN.
Den senaste tiden har varit fantastiskt innehållsrik men trots det är det första jag kommer att tänka på vad jag ätit de senaste dagarna. Jag bryr mig inte, mat är nummer 1 på min lista. Taco Bell ska ha creds, men framförallt så måste jag berätta att jag och jamie funnit världens mysigaste resturang i Topanga.
Topanga, som jag vill tillägga är stället jag kommer spendera resten av mitt liv på, med start om ungefär 10 år. Ett mer själsligt och harmoniskt ställe tror jag inte jag besökt, någonsin, om det ens existerar. Googla det och förstå mig.
San Diego däremot, har en mysig stor strand men absolut ingenting mer. Jag blev skitbesviken och för er som tänkt flytta dit, parkera inte er bil i en stor byggnad med guldfönster och en tjock kvinna vid entren, ni kommer få betala hela er lön för 10 minuter.
Detta landet är fenomenalt, men fruktansvärt komiskt, på Guud, så många sätt.
Jag tänker såhär, att i Europa har vi liksom en aning. Jag menar vi vet. Vi vet att världen och verkligheten utanför våra gränser är så olik det vi är vana vid. Vi är medvetna om att i Tyskland och Sweitzch pratar man tyska, i USA har man numera en svart president, vi skulle kunna lokalisera Europa i förhållande till resterande världsdelar på en karta och säga vart man ska åka om man vill njuta av solen.
I USA, där vet man att man är i USA, och sedan är resten av världen ett stort mysterium. Som om allt annat vore rymden.
Sverige kan lika bra vara Japan, frågor som "finns det ost i sverige?, har ni isbjörnar?, vart ligger landet europa? , dyker upp dagligen och ibland undrar jag om jag verkligen vill bo i ett land av hamburgare och idioter.
Svaret är dock fortfarande ja,
för det har sin charm, trots allt.
Charmen hurvida 21 år anses vara den ultimata ålder i detta landet kan dock disskuteras, då man behandlas i sjukaste särklass när man ska gå ut.
För det första tvingas man betala, trots att stället säger " free enterence for everyone",
man blir dessutom auswitchstämplad över båda händerna med två stora svarta kors och under tiden som man försöker njuta av kvällen så förföljs man av amerikas största män klädda i svarta rockar med stora mörka hattar och ficklampor.
Det är så komiskt, ironiskt, men jag trivs trots det bättre än någonsin förr.
