Malibu camping

Komiskt som det är, för dom som känner till mitt flyt på festivaler och situationer angående tält, så bestämde vi oss trots det, för att campa i Malibu i helgen. Tanken på Malibu i jämförelse med Siesta kändes liksom så överlägsen att jag fullkomligt undvek känslan av hur förjävligt det är att sova i ett tält.
Malibu, som är ett fantastiskt mysigt ställe med vacker natur, galna berg, löjligt dyra hus och en stor strand, har även en mysig campingplats som uppenbarligen är så populär att den var full när vi väl kom fram.
Melanie lyckades trots det bränna förbi entren och kvinnan som hjälplöst försökte hinna ikapp var fullkomligt chanslös. Dock fick vi gå in helhjärtat för att ta oss därifrån o-skjutna och när en liten söt pojke stod ivägen skriker Melanie ut genom rutan " Do you want to dieeeeeeee today, get the fuck out of my way!!!!"
Stackars liv. Jag är helt säker på att han kissade ner sina gröna små shorts.

Vi fann hur som helst en campingplats uppe på ett berg och det var finast i världen, tills kvällen kom och en brittisk efterbliven man jagade oss med en stor metallspade för att han misstänkte oss för att vara pyromaner, och uppenbarligen kunde han inte ta risken att låta oss komma undan när han hade barn på platsen.
Yvette tog dock hand om honom som om hon aldrig gjort annat än att läxa upp folk som inte visste deras plats i livet, och vår kväll fortsatte sedan med vin, öl, pestokorv, marsmellows, vedhuggande, indian-dans, stora brasor och "har ni det i sverige?", som kvällens huvudämne.
Jag har sagt det förr och säger det igen, AMERIKANARE. Jisses.











Trots att jag ville inbilla mig om att jag var en kämpe så fanns där ingeting i min kropp som var starkt nog att överleva hela lördagsnatten ut och när jag hunnit frysa ihjäl, dö, bli invalid och nästan attackerad av vargar så ringde jag en jävla taxi! TAXI! Det fanns ingen utväg längre och jag såg inget annat altenativ än att ta telefonen och skrika HÄMTA MIG I MALIBU NU, KLOCKAN HALV 6 PÅ MORGONEN, TACK! 
Det skulle kosta 60 dollar men i all deprimerande iver fann jag mitt knep till att slippa betala.
Åter igen, AMERIKANARE. Jag älskar er.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0