Dubbel v

Vardagen här är spexad, L.A är galet, mitt liv hoppar i takt till steg jag aldrig tidigare tagit, luften bränner mot huden och det känns fortfarande overkligt. Varje dag fylls ut med händelser jag fångar upp och skrattar åt tills jag knappt får luft längre. Att bo kollektivt är det absolut bästa som finns, i varje fall att börja med. Människor här skrattar gärna åt hur förvirrad man är men hjälper gärna till när man inte klarar av det ensam.
Det är ett harmoniskt liv, trots att man stöter på problem.

Ikea är ett av problemen, eftersom att hela deras fulla arbetsstyrka är amatörer och deras beskrivningar därefter. Dock lyckades vi snickra ihop två sänger, ett köksbord, 3 stolar och en garderob, efter ungefär ett dygn och 300 svordomar från mig.
Jag har aldrig tidigare tänkt på hur mycket jag faktiskt svär. Jag menar så länge mamma sagt det till mig har det liksom fallit bort som luft. Att säga ifrån är ju nånting en mamma måste görra, även om det är fullständigt ovästentligt. MEN, sen Andreas faktiskt sa att han aldrig mött någon tidigare som svär som jag fick jag nog tänka till lite. Helst av allt ville jag gärna skylla på att jag är skåning men det gick liksom inte riktigt hem. Så numera finns det en lista där alla mina svordomar hamnar när jag spyr ut dom och en myntburk där jag tvingas lägga ett mynt varje gång jag lyckas. Terapi, tänkte jag.

En annan viktig uppdatering är att jag ska flyga till Denver i helgen och hälsa på en kär Petra. DET, ska bli klackar i taket och absolut bäst. På tisdag sen börjar skolan och det känns läskigt men förbannat kul. Nu jävlar är det igång detta. Nu jävlar.



High fucking five.

"Happiness is only real, when shared.
Don't try to bullshit me with any other crap of nonsense,
because there is none."

Det är fånigt egentligen,
hoppet,
hur det drivs igenom kroppen varje gång jag går och lägger mig. Varje gång jag sluter ögonen. Varje gång jag funderar och ser runt omkring mig.
Varje gång, ser jag precis det jag önskar att jag hade. Det jag hoppas att jag en dag kommer få.
det jag ser andra, redan ha.

När jag var 8 år kunde jag drömma om hur bra livet skulle bli så fort jag fyllt 15. Enkelt, och roligt, befriande, egentligen. Men när jag var 15, så drömde jag om hur bra livet skulle bli när jag var 20. Enklare, och roligare, men definitivt mer befriande.
Idag stannade jag upp och kom på mig själv med tanken om att jag faktiskt var här nu,
20 år, men inte i närheten av drömmen som började växa redan som 8åring.
Jag stannade upp och tänkte att fan, jag kan gå och lägga mig ikväll, sluta ögonen och drömma om hur livet kommer se ut om 5 år. Jag kan hålla fast vid tanken eftersom att när jag drömmer, då är jag redan där.
När jag drömmer, då mår jag bra.
Men när jag vaknar upp imorgon så kommer jag fortfarande vara 20 år, och drömmen kommer ha bytts ut mot ett irriterande ljud av en väckarklocka.
Jag kan gå och lägga mig nu, och få dom få minuterna av glädje, önska att jag imorgon kommer vara 25 år och lyckligare än någonsin.
Men det vill jag inte. För en dag kommer jag vakna upp och vara 50, i hopp om att bli 60 år och lycklig imorgon.
Jag vill inte bli en av dom som hoppas,
som tror att om jag vill nånting tillräckligt mycket så kommer jag nå dit.
Jag vill vara en av dom som vet. Som vet att jag kommer nå dit.
Som vet att idag mår jag bra och det kommer jag göra imorgon också.
En av dom som har varann, även när ögonen är öppna.

If I can make it here, I can make it anywhere,
that's what they say,
I’m going to make it by any means
Cause I got a pocket ful of dreams,

Eftersom att jag jämt förföljs med brutalotur så var väl gårdagens happenings inte direkt oväntade. Dock förbannat oförtjänade!
Min Kamera jag nyss lagt ner 8000 jävelspänn på var tydligen inte tillräckligt funktionell för min utbildning, så nu tvingas jag köpa en ny, dyrare och obviously, bättre WHATEVER kamera.
När jag fick reda på detta ville jag bara hoppa från piren, strypa mig själv med en gaffel och begravas med mina conversskor i en håla i hollywood!
MEN, som mitt livs Gud säger, och nu även min livskamrat Jamie Woho Luu, så löser det sig alltid.
Jag antar att det gör det också,
trots att tanken känns för tillfället olyckligt långsökt. 

Men bortsett från skit-kamera-incidenten så älskar jag fortfarande livet.
Imorgon ska jag skriva prov och inte ens det känns speciellt fruktansvärt. Livet går fortfarande att älska,
min kamera är ju faktiskt bara en kamera,
egentligen.



It's going to be, okey.

Jag sitter i 25 graders sol, har nyss ätit en amerikans frukost med omelett och toast, tittar jag en bit ut ser jag havet, palmer och lyckliga människor som alla lever för deras passioner. Det är varmt och solen skiner, vågorna slår in mot piren och människor dansar sig in i ett lyckorus tillsammans med musikanter och skatare. Samma envisa människor gör nya försök för dagen i hopp om att deras konst ska sälja just idag.
Idag kanske kommer vara just den dagen..
En kille springer fram mot oss på samma sätt som han gjort hela veckan med öppningslinjen " I remember yoooou, dont you think i'll fotget".
Han går därifrån med en high five och ett stort leende på läpparna och vet, att vi kommer ses imorgon igen.

Jag sitter här, i 25 graders sol, med ett lyckorus som far genom kroppen och en känsla som ger rysningar.
Jag sittar här, och tankarna säger mig att detta bara är en dröm, en svennesemester som har sitt slut efter två veckor.
Det är omöjligt att förstå att allt jag har framför mig, allt jag ser och känner,
allt är plötsligt inte bara en hastig semester eller ett tillfälligt besök där det frusterade hoppet säger "snabba dig, du har mycket att hinna med innan du är tillbaka i Krisitanstad och verkligheten igen".
Det är omöjligt att förstå att dethär är verkligheten.
Detta är mitt hem,
och trots att jag ingenting kan förstå så ligger lyckan i grunden och drömmen känns plötsligt tidlös.

Med frihet i blicken,
så älskar jag livet.