Kvällar
Jag hatar när jag faller tillbaka i det förflutna och omfamnas av den kyligt stickiga känslan som ständigt förföljde mig på den tiden. Jag hatar när den återvänder. Den är liksom så stark att den bryter ner mig fullkomligt, och jag står helt chanslös när den är här.
Egentligen vill jag bara skrika och ta sönder saker, gråta och hälla i mig mängder av alkohol. Förlora fästet helt och somna nånstans där jag känner mig trygg. Det känns liksom som en så perfekt ide för stunden.
Men det fungerar inte så, och jag ställer mig inte blind inför sanningen, men jag önskar bara att jag ibland hade styrkan och motivation till att vara så bra som jag vill vara. Så bra som jag tror jag kan vara.
Eller att åtminstonde ha någon att säga det till mig.
Det krävs så lite ibland, för att vända om.
Det krävs så lite.
Blå säl
Jag har ingen energi, ingen ork, ingen lust.
Det är skitkonstigt att man inte kan översätta ordet orka, till engelska. Framförallt så är det jävligt frustrerande.
Språk rent generellt är egentligen jävligt frustrerande.
Jag menar så länge du besitter förmågan om att kunna yttra dig på ett relativt formellt och avancerat sätt så kan du lura vem som helst att du är smart. Det är en jäkla födel, att förstå sitt språk, från grunden. Och i de flesta fall så behöver du inte lura någon, så länge du vet vad du pratar om.
Men även om du vet, och folk vet att du vet, så spelar det ingen roll längre när du plötsligt startar upp igen i ett helt främmande land. Det spelar ingen roll om du vet, för så länge du inte kan språkets alla färger och nyanser, så kommer du uppfattas som korkad och ganska snabbt hamna under kategorin , dum i huvudet.
Det är lustigt egentligen, hur vi människor tvingas kämpa om en värdig roll i vårt samhälle.
Jag tycker egentligen att språk och olika kulturer är skitintressant,
men så länge vi jämt tvingas krocka när vi möts förlorar man liksom intresset. Eller i alla fall orken.
Orken, som inte går att översätta till engelska, menar jag.
Och hur jävla dumt är inte det liksom,
egentligen. 
there's ,
Ibland trillar man tillbaka och inser att man inte har en aning.
- This is the strangest life I've ever known. 
Malibu camping
Malibu, som är ett fantastiskt mysigt ställe med vacker natur, galna berg, löjligt dyra hus och en stor strand, har även en mysig campingplats som uppenbarligen är så populär att den var full när vi väl kom fram.
Melanie lyckades trots det bränna förbi entren och kvinnan som hjälplöst försökte hinna ikapp var fullkomligt chanslös. Dock fick vi gå in helhjärtat för att ta oss därifrån o-skjutna och när en liten söt pojke stod ivägen skriker Melanie ut genom rutan " Do you want to dieeeeeeee today, get the fuck out of my way!!!!"
Stackars liv. Jag är helt säker på att han kissade ner sina gröna små shorts.
Vi fann hur som helst en campingplats uppe på ett berg och det var finast i världen, tills kvällen kom och en brittisk efterbliven man jagade oss med en stor metallspade för att han misstänkte oss för att vara pyromaner, och uppenbarligen kunde han inte ta risken att låta oss komma undan när han hade barn på platsen.
Yvette tog dock hand om honom som om hon aldrig gjort annat än att läxa upp folk som inte visste deras plats i livet, och vår kväll fortsatte sedan med vin, öl, pestokorv, marsmellows, vedhuggande, indian-dans, stora brasor och "har ni det i sverige?", som kvällens huvudämne.
Jag har sagt det förr och säger det igen, AMERIKANARE. Jisses.
Trots att jag ville inbilla mig om att jag var en kämpe så fanns där ingeting i min kropp som var starkt nog att överleva hela lördagsnatten ut och när jag hunnit frysa ihjäl, dö, bli invalid och nästan attackerad av vargar så ringde jag en jävla taxi! TAXI! Det fanns ingen utväg längre och jag såg inget annat altenativ än att ta telefonen och skrika HÄMTA MIG I MALIBU NU, KLOCKAN HALV 6 PÅ MORGONEN, TACK!
Det skulle kosta 60 dollar men i all deprimerande iver fann jag mitt knep till att slippa betala.
Åter igen, AMERIKANARE. Jag älskar er.
Jag är hungrig.
(L.A resulterar i ett skithektiskt liv liksom)
Men jag måste erkänna att jag saknar känlsan av att få ner mina fullständigt förvirrade tankar till kloka visdomsord (troligt) , OCH DÄRFÖR TÄNKER JAG HUR SOM HELST BÖRJA DÖDA BÅDE MIN EGEN OCH ERAN TID IGEN.
Den senaste tiden har varit fantastiskt innehållsrik men trots det är det första jag kommer att tänka på vad jag ätit de senaste dagarna. Jag bryr mig inte, mat är nummer 1 på min lista. Taco Bell ska ha creds, men framförallt så måste jag berätta att jag och jamie funnit världens mysigaste resturang i Topanga.
Topanga, som jag vill tillägga är stället jag kommer spendera resten av mitt liv på, med start om ungefär 10 år. Ett mer själsligt och harmoniskt ställe tror jag inte jag besökt, någonsin, om det ens existerar. Googla det och förstå mig.
San Diego däremot, har en mysig stor strand men absolut ingenting mer. Jag blev skitbesviken och för er som tänkt flytta dit, parkera inte er bil i en stor byggnad med guldfönster och en tjock kvinna vid entren, ni kommer få betala hela er lön för 10 minuter.
Detta landet är fenomenalt, men fruktansvärt komiskt, på Guud, så många sätt.
Jag tänker såhär, att i Europa har vi liksom en aning. Jag menar vi vet. Vi vet att världen och verkligheten utanför våra gränser är så olik det vi är vana vid. Vi är medvetna om att i Tyskland och Sweitzch pratar man tyska, i USA har man numera en svart president, vi skulle kunna lokalisera Europa i förhållande till resterande världsdelar på en karta och säga vart man ska åka om man vill njuta av solen.
I USA, där vet man att man är i USA, och sedan är resten av världen ett stort mysterium. Som om allt annat vore rymden.
Sverige kan lika bra vara Japan, frågor som "finns det ost i sverige?, har ni isbjörnar?, vart ligger landet europa? , dyker upp dagligen och ibland undrar jag om jag verkligen vill bo i ett land av hamburgare och idioter.
Svaret är dock fortfarande ja,
för det har sin charm, trots allt.
Charmen hurvida 21 år anses vara den ultimata ålder i detta landet kan dock disskuteras, då man behandlas i sjukaste särklass när man ska gå ut.
För det första tvingas man betala, trots att stället säger " free enterence for everyone",
man blir dessutom auswitchstämplad över båda händerna med två stora svarta kors och under tiden som man försöker njuta av kvällen så förföljs man av amerikas största män klädda i svarta rockar med stora mörka hattar och ficklampor.
Det är så komiskt, ironiskt, men jag trivs trots det bättre än någonsin förr.
viddy well.
hur mycket man är villig att offra endast för att känna tryggheten av att inte stå där ensam imorgon?
Detta stället är läskigt skrämmande, skitjobbigt,
och helt jävla underbart.
Även om jag inte minns anledningen till varför jag gjorde detta, så vet jag att jag gjorde det för mig.
Och jag kommer fullfölja det för mig.
-
Jag önskar att rädslan för att stå ensam kvar inte vore rädsla för vad som kommer hända om jag inte prioriterar rätt, utan styrka till att ta rätt beslut.
Ibland vet jag inte ens vad jag gör,
eller vem jag gör det jag gör för.
Ibland har jag verkligen ingen aning,
om nånting.
Och varje jävla dag står jag här, och trillar tillbaka i det förflutna som om det aldrig skulle låta mig gå vidare.
I ett stort jävla nät av hat och besvikelse försöker jag finna en utväg som ska ta mig till ett bättre ställe.
Ibland känns det som att jag funnit min utväg,
men vad som ser bra ut är inte alltid vad det verkar.
Ibland, är det som i stunden kan verka bäst för en, precis raka motsatsen.
Kanske är det upp till en själv att skapa den värld man vill leva i,
eller kanske så finns det bara en värld att välja.
Hur man än vrider och vänder på tankarna om ett bra liv så faller man på precis samma linje varje gång.
Hur ska man nånsin kunna ta ett beslut och veta att det är det rätta?
Hur ska man nånsin kunna bestämma sig?
Det är en knepig värld,
och ibland önskar jag bara att jag visste precis vad som är rätt för mig.
Little Lion Man
Vardagen här är spexad, L.A är galet, mitt liv hoppar i takt till steg jag aldrig tidigare tagit, luften bränner mot huden och det känns fortfarande overkligt. Varje dag fylls ut med händelser jag fångar upp och skrattar åt tills jag knappt får luft längre. Att bo kollektivt är det absolut bästa som finns, i varje fall att börja med. Människor här skrattar gärna åt hur förvirrad man är men hjälper gärna till när man inte klarar av det ensam.
Det är ett harmoniskt liv, trots att man stöter på problem.
Ikea är ett av problemen, eftersom att hela deras fulla arbetsstyrka är amatörer och deras beskrivningar därefter. Dock lyckades vi snickra ihop två sänger, ett köksbord, 3 stolar och en garderob, efter ungefär ett dygn och 300 svordomar från mig.
Jag har aldrig tidigare tänkt på hur mycket jag faktiskt svär. Jag menar så länge mamma sagt det till mig har det liksom fallit bort som luft. Att säga ifrån är ju nånting en mamma måste görra, även om det är fullständigt ovästentligt. MEN, sen Andreas faktiskt sa att han aldrig mött någon tidigare som svär som jag fick jag nog tänka till lite. Helst av allt ville jag gärna skylla på att jag är skåning men det gick liksom inte riktigt hem. Så numera finns det en lista där alla mina svordomar hamnar när jag spyr ut dom och en myntburk där jag tvingas lägga ett mynt varje gång jag lyckas. Terapi, tänkte jag.
En annan viktig uppdatering är att jag ska flyga till Denver i helgen och hälsa på en kär Petra. DET, ska bli klackar i taket och absolut bäst. På tisdag sen börjar skolan och det känns läskigt men förbannat kul. Nu jävlar är det igång detta. Nu jävlar.
High fucking five.
.
Don't try to bullshit me with any other crap of nonsense,
because there is none."
Det är fånigt egentligen,
hoppet,
hur det drivs igenom kroppen varje gång jag går och lägger mig. Varje gång jag sluter ögonen. Varje gång jag funderar och ser runt omkring mig.
Varje gång, ser jag precis det jag önskar att jag hade. Det jag hoppas att jag en dag kommer få.
det jag ser andra, redan ha.
När jag var 8 år kunde jag drömma om hur bra livet skulle bli så fort jag fyllt 15. Enkelt, och roligt, befriande, egentligen. Men när jag var 15, så drömde jag om hur bra livet skulle bli när jag var 20. Enklare, och roligare, men definitivt mer befriande.
Idag stannade jag upp och kom på mig själv med tanken om att jag faktiskt var här nu,
20 år, men inte i närheten av drömmen som började växa redan som 8åring.
Jag stannade upp och tänkte att fan, jag kan gå och lägga mig ikväll, sluta ögonen och drömma om hur livet kommer se ut om 5 år. Jag kan hålla fast vid tanken eftersom att när jag drömmer, då är jag redan där.
När jag drömmer, då mår jag bra.
Men när jag vaknar upp imorgon så kommer jag fortfarande vara 20 år, och drömmen kommer ha bytts ut mot ett irriterande ljud av en väckarklocka.
Jag kan gå och lägga mig nu, och få dom få minuterna av glädje, önska att jag imorgon kommer vara 25 år och lyckligare än någonsin.
Men det vill jag inte. För en dag kommer jag vakna upp och vara 50, i hopp om att bli 60 år och lycklig imorgon.
Jag vill inte bli en av dom som hoppas,
som tror att om jag vill nånting tillräckligt mycket så kommer jag nå dit.
Jag vill vara en av dom som vet. Som vet att jag kommer nå dit.
Som vet att idag mår jag bra och det kommer jag göra imorgon också.
En av dom som har varann, även när ögonen är öppna.
Ostbåge
Jamie brukar ofta använda sig av uttrycket " jag har inga ord".
Och det tror jag inte att jag har heller.
Inte denna gången.
Live fast and die young
we got the visions,
now let's have some fun, .
Hear the sound of my heart beatin
that's what they say,
I’m going to make it by any means
Cause I got a pocket ful of dreams,
Bullshit camera
Min Kamera jag nyss lagt ner 8000 jävelspänn på var tydligen inte tillräckligt funktionell för min utbildning, så nu tvingas jag köpa en ny, dyrare och obviously, bättre WHATEVER kamera.
När jag fick reda på detta ville jag bara hoppa från piren, strypa mig själv med en gaffel och begravas med mina conversskor i en håla i hollywood!
MEN, som mitt livs Gud säger, och nu även min livskamrat Jamie Woho Luu, så löser det sig alltid.
Jag antar att det gör det också,
trots att tanken känns för tillfället olyckligt långsökt.
Men bortsett från skit-kamera-incidenten så älskar jag fortfarande livet.
Imorgon ska jag skriva prov och inte ens det känns speciellt fruktansvärt. Livet går fortfarande att älska,
min kamera är ju faktiskt bara en kamera,
egentligen.
It's going to be, okey.
Lyckan i grunden .
Idag kanske kommer vara just den dagen..
En kille springer fram mot oss på samma sätt som han gjort hela veckan med öppningslinjen " I remember yoooou, dont you think i'll fotget".
Han går därifrån med en high five och ett stort leende på läpparna och vet, att vi kommer ses imorgon igen.
Jag sitter här, i 25 graders sol, med ett lyckorus som far genom kroppen och en känsla som ger rysningar.
Jag sittar här, och tankarna säger mig att detta bara är en dröm, en svennesemester som har sitt slut efter två veckor.
Det är omöjligt att förstå att allt jag har framför mig, allt jag ser och känner,
allt är plötsligt inte bara en hastig semester eller ett tillfälligt besök där det frusterade hoppet säger "snabba dig, du har mycket att hinna med innan du är tillbaka i Krisitanstad och verkligheten igen".
Det är omöjligt att förstå att dethär är verkligheten.
Detta är mitt hem,
och trots att jag ingenting kan förstå så ligger lyckan i grunden och drömmen känns plötsligt tidlös.
Med frihet i blicken,
så älskar jag livet.
.
Det hade vatt så otroligt mycket bättre om man själv hade besuttit förmågan om att kunna styra nerver och glädje! Det hade vatt så , mycket bättre, än vad det är.
Men det är så det är, när det inte blir bättre än såhär.
Snart blir det bra.
no more than human
Människan måste vara den högst intressanta existensen i vår medvetna verklighet. Jag har någonstans kommit underfund med att jag är en människoälskare på en extremhög nivå. Människor fashionerar mig, på alla sätt. Bakslaget i det har väl ur omgivningens tolkning dock blivit att man på nåt sätt glömmer att sätta ner foten kanske när det behövs. Det är lätt att nicka och säga ja men svårare att säga nej och vända om.
Men ibland handlar det faktiskt om att jag inte vill vända om. Jag vill stå kvar och möta en persons verkliga anda och om man slutligen kan stå till freds denne så finns det ingenting som kan värma djupare i hjärtat.
Det är så oerhört intressant att få spegla sig själv i en annan individs bild och mötas tillsammans nånstans i mitten sen.
Äkthet och erfarenhet är så otroligt charmerande att jag kan helt obegränsat kan förälskas i det.
Det handlar inte om att jag är rädd för att hata utan att jag trivs bättre med att älska.
People make things happen.
I wanna make history
Ibland flyr verkligen tankarna iväg på håll man knappt kan balansera.
Men jag tänker låta dem studsa på alla sätt tills jag når min gräns.
Jag tror egentligen att man ibland måste gå över gränsen för att hamna på rätt sida av den sen.
Mina mål,
är mina gränser.
I'm gonna blow you away
sjöhäst
Stockholm var så yeaaaaaaaah !
Rabih skulle jag kunna vara kär i men hans homeboy Omar är nästan bättre.
Idolstudion är skitliten men gemytlig. Eddie är så rauwrr men oj .
Stockholms vakter gillar inte mig och jag är en jävel på att göra bort mig.
Börjar jag inte prata om könsorgan istället för tändare så är jag inte sist med att nästan bli utslängd från allt jag sätter min fot vid.
Men det var wow,
en high five och en falaffel!
Darlin'
M .
Jag skulle andas i det tomrum som blev över,
om du lämnade mig nu .
Ibland är det liksom tyngre än vad som verkar logiskt.
mörkar
Du sa du ville veta hur det kunde ske va,
Mysteriet ligger ju i det undermedvetna
Men om ingenting blir sagt är det ju sjukt o lösa,
För livet är din valuta det är du som slösar
Vad mer kan jag göra än att erbjuda dig mitt stöd,
För den enes dans på rosor är den andres död.
__________________________________________
Din lycka kommer inte vara mer än en sekund.
